Historia

​Zonterapi är en urgammal behandlingsmetod

Zonterapin är lika gammal som Traditionell Kinesisk Medicin (TCM) och indisk Ayurveda. Den är sannolikt äldre än akupunktur eftersom den är mindre komplicerad och inte kräver några instrument. Förutom i Egypten dokumenterades tekniken i Kina ungefär 2 400 år före vår tideräkning, och den har troligen använts av naturfolk sedan flera tusen år. Nordamerikanska indianer är kända för att i generationer ha behandlat sjukdomar med tryck på fötternas reflexpunkter, och en teori säger att metoden förmedlats dit av inkas i Sydamerika.

Forskning kring zonterapi

De första vetenskapliga rönen som bidrog till utvecklingen av zonterapi gjordes av Sir Henry Head i London. 1898 upptäckte han att det fanns zoner på huden som blev överkänsliga för tryck när sjukdom drabbat ett organ som tycktes vara förbundet med hudområdet.

Oftast betraktas läkaren William Fitzgerald som grundaren av modern zonterapi. Fitzgerald föddes i USA 1872 och blev sedermera överläkare för öron-, näs- och halssjukdomar i Connecticut. Under sin forskning om smärtlindring la han märke till att ursprungsbefolkningen använde tekniker där tryck på ett visst ställe kunde lindra smärta i en annan kroppsdel. Fitzgerald gjorde den intressanta upptäckten att tryck på en viss zon inte bara lindrade smärta, utan i många fall också hjälpte mot den bakomliggande sjukdomen.

Reflexologin i sin moderna form utvecklades i stor utsträckning av Eunice Ingham. Hon var sjukgymnast och började utforska området. Hon märkte efterhand att fötterna var det mest verksamma området för behandling, och utvecklade en ”zonkarta” över fötterna som motsvarade hela kroppen.